Hejsan! Mitt namn är Olivia Rhodiner och nyanländ till Bolivia och ska under de kommande sex månaderna jobba som volontär för CIDIC i La Paz, Bolivia.
 
Min första dag på jobbet gick ut på att tillsammans med min ena rumskompis Simon som också jobbar som volontär för CIDIC besöka fyra boenden tillsammans med två olika socialarbetare som jobbar för CIDIC.
 
I det första huset fick vi träffa en ung pojke som var glad och nyfiken samt hans pappa. De bor tillsammans i ett hus de hyr utan toalett och med ett litet kök utomhus. Pappan har äldre barn sedan innan men de går nu i skola och försörjer sig själva. Mamman har lämnat familjen på grund av personliga själ så det var upp till pappan att ta hand om sig själv och sin son. Pappan jobbar som mekaniker och jobbar väldigt hårt för att hans son ska ha det bra. I slutet efter vårt besök där han bland annat berättat om sin och sin sons livssituation, så  tackade han med blöta ögon CIDIC så mycket för all hjälp de fått och får.
 
Efter detta besöket tog vi en minibuss till nästa boende där vi fick träffa en kvinna och hennes familj på en 13 årig pojke och två yngre flickor. Mamman jobbade som försäljare av godis bland annat men är nu så sjuk att hon har överlämnat det mesta av sitt arbete till sin äldsta flicka som är tio år gammal.
 
Vi tog en taxi efter detta och rörde oss högre och högre upp i La Paz och besökte en familj på en mamma, pappa, en tonårstjej, två tonårspojkar, en pojke i åtta års åldern samt en moster till familjen. Mamman hade skadat båda händer men jobbade trots detta flitigt som städerska. Pappan var på jobbet när vi besökte familjen och han jobbar som byggarbetare. Flickan i familjen jobbade också på ett bygg. Alla de tre pojkarna hade faddrar i Sverige och pekade stolt på paket de fått av sina faddrar och försökte uttala sina svenska faddrars namn som "Hans". Det var ett roligt besök med mycket skratt och pussar och kramar.
 
Nu var det dags för det sista hembesöket för dagen och vi rörde oss ännu högre upp i bergen och hamnade i grannstaden El Alto. Väl där gick jag och Simon tillsammans med en socialarbetare till en livsmedelsbutik och köpte diverse olika kakor, yoghurt, kondenserad mjölk och andra behövligheter för att sedan ta oss via minibuss till mitt fadderbarns familj!
 
Detta var en dag jag länge väntat på! Vi fick gå en bit när vi hoppat av minibussen men efter 5 minuter såg vi familjen lite längre bort. När kom fram och hälsade så presenterade socialarbetaren mig för familjen som flickans "mandrina" som betyder fadder och då lös hela familjens ansikten upp och jag fick en extra kram och kyss på kinden av familjens mamma.
 
Familjen berättade om deras situation. Pappan lever ej med familjen på grund av att mamman och pappan separerat så mamman får själv försörja hennes familj på en flicka på 14 år, en flicka på 12 år och en pojke på nio år. Mamman jobbar stenhårt för familjens skull men det är svårt då hon är väldigt sjuk förklarade hon mellan hostar.
 
Mitt fadderbarn berättade hur det går i skolan och om hennes dröm om att bli lärarinna när hon blir stor. Jag berättade om mitt liv och om Sverige för familjen och de satt chockade när jag berättade om vårt kalla väder i nord! När vi skulle lämna familjen tackade mitt fadderbarn och mamman så hemskt mycket för mina presenter som var en rosa ryggsäck, Fia med knuff och skolmaterial, och vi växlade några känslosamma ord. Jag lovade familjen att besöka runt flickans födelsedag som är i Mars och familjen blev jätteglad.
 
Bussresan därifrån var tyst då jag var tvungen att bearbeta dagens händelser lite men dagen var ju ännu inte slut än! Efter det tog den snälla socialarbetaren oss till en restaurang där vi åt en typisk boliviansk lunch vilket var en soppa till förrätt, pommes frites och en köttbit till huvudrätt samt en väldigt söt efterätt.
 
Vi tog sedan taxi till Teleferico-stationen, som är en linbanestation helt enkelt! Vi åkte linbana över La Paz och njöt över den vackra utsikten. Till slut kom vi upp till El Alto igen och besökte en jättestor marknad där vi köpte bland annat kepsar och bolivianskt kaffe!
 
Nu var klockan runt fyra och både jag och Simon var helt slut efter den långa och tuffa dagen som började vid åtta på morgonen så nu var det dags att bege sig hemåt! 
 
Tack för mig,
Olivia Viola Rhodiner